torsdag 19 september 2019

Med flaggan i topp - en ny väg att vandra

En gnällig, negativ gubbjävel! 

Ungefär så var den allmänna uppfattningen om mig för ett antal år sedan. Det är det kanske fortfarande?  Men det hoppas jag inte. Jag har nämligen jobbat med mig själv i några år nu. Byggt en strategi hur jag ska bete mig, tycka och tänka. Försöka se livet ur det breda perspektivet. Vara positiv. The big picture you know. Men man måste vara ärlig mot sig själv. Det är inte lätt. Det tar tid att byta spår och dessutom… man behöver träffa alla människor igen… för att ändra bilden… för att presentera sitt nya jag och spegla sig i deras reaktion. Har jag lyckats? Märkte de ens någon skillnad? Vad behöver jag förbättra. Man kan ju inte kasta sig runt halsen på dem, dunka rygg och börja dela ut kramar direkt. Då blir de ju chockade när surgubben plötsligt går till attack. Stackars sate, tänker de. Nu har det gått en propp i farbrors proppskåp. Hispan nästa. Bäst att akta sig innan fanskapet drar fram en kniv…

Men varför ens bry sig om att ändra vanor och beteende undrar du? För att ingen vill vara en gnällig negativ jävel. Värst av allt är det när man inte inser det själv. Jag minns inte riktigt vad det var som väckte mig ur min dvala. Men en sak är säker. Om jag fortsatt på samma vis hade det slutat illa, mycket illa. Till sist går man bara omkring och retar sig på andra människor. Det suuuuuger energi ur en. Och det suger energi ur alla andra med. Man blir mer och mer bitter. Det är en nedåtgående spiral.

Jag tror… men är inte säker… att vändningen kom efter en motvillig tur till Ullared med frugan för ett tiotal år sedan. Vi delade på oss. Hon gick och kollade på sitt och jag satte mig att sura i sportbaren… tog en öl. Tog en till. Kände mig plötsligt lättad och bestämde mig för att utforska detta jordens helvete för män. Kom ner till avdelningen med böcker. Kollade och hittade en titel som intresserade mig. Vägen till mästarminne, av Mattias Ribbing. Jag köpte den. När jag kom hem sträckläste jag. Det var en av de bästa böckerna jag läst. Jag lärde mig minnestekniken som boken beskrev och upptäckte vilka fantastiska möjligheter den innebar. Jag provade att memorera alla mina arbetskamraters telefonnummer och födelsedagar och märkte att det var lätt. När jag sedan började gratulera folk på deras födelsedagar märkte jag en ny sak. De blev förvånade men tycktes samtidigt respektera mig mer… se mig på ett annat sätt. 



Nu tog det mitt intresse för personlig utveckling fart på riktigt. Jag är en trägen jävel. När jag sätter klorna i någonting är  det 100% eller inget som gäller. 

Jag började köpa och läsa böcker om allt som gav mig fördelar. Minnestekniker, kroppsspråk, psykologi. Konsten att läsa tankar. Jag ville bli en expert på människor och jag ville bli en expert på mig själv. Nu kom jag över titlar som handlade om kraften i positivt tänkande och affirmation och meditation. Jag slukade allt. Jag började meditera och affirmera sådant som jag ville uppnå. Ju mer jag läste ju fler tips på nya titlar kom upp. Jag började kolla på nätet efter mer. Blev hungrig som en varg på information och att utvecklas. Kunskap var makt. Jag ville ha makt… först makt för att styra andra sedan kom insikten att det finns flera olika sorters makt. Det finns ond och god makt. Jag ville ha den goda makten. Jag kollade klipp på YouTube. Så mycket godis. Jim Rohn, en fantastisk inspirerande snubbe, Jordan Peterson, en favorit. Vilken passion. Vilken känslig  men kraftfull inspirationskälla. Ju mer jag lärde desto mer och bättre källor kom jag över.

Mitt i allt detta informationshav kom en fet smäll mitt i ansiktet. På flera ställen hade jag hört att man skulle ta vara på livet innan det var för sent… att man skulle sätta värde på de människor och de tillfällen som verkligen betydde något för en. Det lät vettigt men jag förstod inte exakt vad de menade. Man borde väl tänka på sig själv först? Men så kom jag över en sak som avgjorde allt.

Min förestående död blev en livsfilosofis födelse.
Det var ännu en bok som vände min vardag upp och ner. Den innehöll en utmaning med en fråga. Jag skulle föreställa mig att jag gick på en begravning. 
Inte vilken begravning som helst visade det sig. För när jag gått mittgången fram och såg ner i kistan på den döde gjorde jag en fasansfull upptäckt.
Den döde var jag själv.
Runtomkring stod alla jag kände. Några grät, andra viskade. Kanske var det någon längst bak som flinade, jag minns inte så noga? Jag vet bara att det inte kändes bra. Någonting saknades. Jag kände tvivel och sorg, som i ett misslyckande.
Nu kom insikten och tankarna i spinn. En dag tar allting slut och jag kommer verkligen ligga där i kistan - död. Hur vill jag att mina älskade ska minnas mig… och mina vänner och arbetskamrater eller andra som vet vem jag var? Vad blir mitt eftermäle? Detta var frågan som ställdes.
- Hur var Stellan?
- En egoistisk, sur och bitter jävel som inte brydde sig om andra?
- En obetydlig fjant utan mening eller mål?
Skulle man låtsas gråta och prata om arv?
-  Vad lämnade han efter sig?
- Allt! (ha, ha) 

Självklart inser jag att jag är älskad och kommer att bli saknad efter min död, men frågeställningen fyllde mig ändå med djup sorg. Det blev ett paradigmskifte för mig. Än var jag inte död. Det fanns fortfarande tid. Tid att leva och att göra skillnad. Ett hopp om ljus i mörkret. Rannsakans tid var här.
Nu vet jag hur jag vill leva resten av mitt liv. Nu vet jag vad som verkligen betyder någonting. Jag var fel ute ett tag. Trodde jag var centrum i mitt liv. Så är det inte. Vi är ingenting utan människorna runtomkring oss. Jaget är ett vi. Tillsammans. Alla. Alltid. Det enda vi behöver för att lyckas i livet är disciplin, principer och mål i våra olika roller.
Det hade blivit dags att välja en ny väg. En väg utan dumhet och hat. En väg som jag kan gå upprätt, fylld av glädje och stolthet. En mission. Det är den vägen denna min nya blogg skall handla om 
En väg att dö för… En väg som gör att man kan avsluta allt... med flaggan i topp :-)
/Stellan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Mansbebisarnas felkalkyl - ett uppvaknande?

I ett förhållande mellan kvinna och man räknas dagligen osynliga (onämnbara) poäng. Vi värderar varandras insatser i förhållandet hela t...